Gästkrönika »

Finländsk EU-politik imponerar

Finland är verkligen till fullo med i EU präglas den svenska attityden fortsatt av det Ulf Dinkelspiel satte som titel på sin bok om Sveriges väg till EU: ”Den motvillige ­europén”. Det skriver gästkrönikör Janerik Larsson.

Ändra sedan Finland och Sverige blev EU-medlemmar den 1 januari 1995 har jag imponerats av hur lätt finländska politiker och ämbetsmän haft att anpassa sig till den nya ordningen i den europeiska unionen. Skillnaden mellan våra båda länder är och har varit påtaglig. Finland är verkligen till fullo med i EU präglas den svenska attityden fortsatt av det Ulf Dinkelspiel satte som titel på sin bok om Sveriges väg till EU: ”Den motvillige ­europén”.

Vad denna stora skillnad beror på kan man spekulera i. Finlands historia har ju exempelvis handlat om att hantera relationer till andra huvudstäder – för länge sedan Stockholm, efter andra världskriget till Moskva – vilket kanske gett andra förutsättningar än i mera självgoda Sverige.

Häromdagen kunde man på förstasidan i Financial Times läsa en hänvisning till en fyllig artikel på sidan 2 som hade denna rubrik:

”Finland’s Katainen to quit as PM to seek top EU role”

I mina samtal förra veckan i Helsingfors med politiskt initierade framkom att man där var helt övertygad om att Angela Merkel gett Finlands avgående statsminister Jyrki Katainen besked om att han –som tidigare varit finansminister – nu var klar för en position i EUs toppskikt i höst.

Katainen har varit en lojal bundsförvant till Merkel i EU- och eurolandsdebatten om den ekonomiska politiken och har därför inte blivit så populär exempelvis i Grekland.

Katainen ses i FT som ett exempel på hur attraktiva nordiska politiker är i dessa dagar i internationell politik. Norrmannen Jens Stoltenberg efterträder dansken Anders Fogh Rasmusen på topposten i NATO. Den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt nämns ofta som en tänkbar kandidat till EU-toppen i höst.

Katainen kan nog känna sig ganska säker på någon betydelsefull position även om spekulationerna i Helsingfors går i olika riktningar – kanske chef för eurozongruppen, kanske efterträdare till Herman Van Rompuy som chef för rådet eller kanske rentav som kommissionsordförande.

Det är ju parlamentsval också i Finland i nästa månad. Finlands ”svar på Sören Holmberg”, professor Göran Djupsund skriver i en krönika på tankesmedjan Magmas hemsida såhär om det tänkbara utfallet:

”Summa summarum; det kommande EU-valet ser ut att bli lika viktigt som spännande och intressant. Perioden efter senaste riksdagsval har, såsom nämnts kännetecknats av helt osedvanligt stora förskjutningar i partisympatierna varför man på många håll förväntar sig stora förändringar även i EU-valet i maj. Mina – dels på analys, men även på fingertoppskänsla baserade – förväntningar går nog lite i en annan riktning; jag tror mest på blott marginella förändringar i mandatfördelningen. Sålunda skulle jag inte bli överraskad om Samlingspartiet (3), Centerpartiet (3), Socialdemokraterna (2) , De Gröna (2), Sannfinländarna (1) och SFP (1) varken vann eller förlorade mandat. Förändringen skulle bestå i att Kristdemokraterna förlorade sitt enda mandat medan Vänsterförbundet skulle återerövra ett mandat. Men som jag inledningsvis nämnde så är detta val trots allt lika svårtippat som fotbollens medaljlag inkommande oktober så otippat är nog bäst. Allt medan vi hoppas på en bra och upplysande valkampanj, ett högt intresse och valdeltagande hos finländarna och en spännande kulmen i valet i maj.”