Hårda motsättningar kring fransk jobbpakt

I januari i år presenterade president François Hollande en ”ansvarspakt” för att få det krisande Frankrike på fötter igen. Stommen i pakten, som är tänkt sjösättas i maj-juni, är att sänka arbetsgivaravgifterna med motsvarande 90 miljarder kronor. Under våren har regeringen förhandlat med arbetsmarknadens parter om detaljerna.

– Vi vet att det rör sig om en sänkning av priset på arbetskraft genom undantag från arbetsgivaravgifter och vi vet hur mycket pengar det handlar om. Vi vet att man kommer att prioritera de lägsta lönerna. Och vi vet att man kommer att kräva en motprestation som kommer att bli ganska svag. Voilà, det är vad vi vet i dag.

Det säger Yannick L'Horty som forskar på fransk arbetsmarknad på Université Paris-Est. Vi träffas på universitetets filial i betongförorten Noisy-Champs en halvtimme från Paris centrum med pendeltåg.

Förhandlingarna hade knappt kickat igång förrän två fackförbund - Force Ouvrière, FO, och Confédération générale du travail, CGT - hoppade av, kallade ut sina medlemmar i strejk och fördömde processen. Kvar vid förhandlingsbordet är en handfull fackförbund och samtliga stora arbetsgivarorganisationer.

Själva idén om en reformpakt mellan arbetsmarknadens parter, efter tysk eller nordisk modell, är ny i Frankrike. Den bryter med en tradition där facken och arbetsgivarna är bittra motståndare. CGT, som med 770 000 medlemmar är den största fackföreningen, tillhör en facklig tradition som kallar sig revolutionär.

Marie-Laurance Bertrand ledde CGT:s delegation under de inledande förhandlingarna om ansvarspakten. Vi träffas i CGT:s högkvarter i Paris.

Bertrand berättar att CGT aldrig skulle acceptera sänkta arbetsgivaravgifter.

– Det finns inga motprestationer som är lämpliga för en pakt som är feltänkt. Däremot var det viktigt för oss att vara med i förhandlingen för att visa andra lösningar än pakten, säger hon.

Hon kritiserar regeringen för att ha köpt näringslivets problemformulering. Frankrike har inte ett generellt problem med konkurrenskraft, anser hon. Däremot ett allt för stort budgetunderskott, vilket kan lösas genom att regeringen slopar alla bidrag till näringslivet.

– För oss är kostnaden för arbetskraft inte ett problem. Det är något grundläggande för oss, säger hon.

– Vi ifrågasätter det här sättet att tänka. Det finns ett problem med konkurrenskraften inom vissa sektorer och det beror på företagens strategiska val, att företag med överskott inte investerar utan tar ut vinster till aktieägarna. I vissa sektorer, till exempel flygindustrin, är orderböckerna fulla.

Inom Hollandes socialistparti finns en vänsterfalang som inte alls gillar pakten, vilket försvårar förhandlingarna.

Frankrike dras dock med stora ekonomiska problem. Sedan 2008 ligger tillväxten runt nollstrecket. Arbetslösheten är uppe i rekordhöga elva procent. Industrin har förlorat i konkurrenskraft gentemot den stora grannen och EU-partnern Tyskland, vars arbetslöshet i dag är fem procent.

Jämfört med andra EU-länder har Frankrike en hög minimilön (motsvarande 12 700 kronor i månaden, jämfört med exempelvis Storbritanniens motsvarande 10 600 kronor i månaden), höga arbetsgivaravgifter men förhållandevis låga inkomstskatter, berättar forskaren Yannick L'Horty.

Enligt honom är problemet kombinationen av en relativt hög minimilön för de minst kvalificerade jobben och höga arbetsgivaravgifter. Det ligger bakom den höga arbetslösheten hos lågutbildade, säger han.

Ett av kraven från facken, liksom från många franska ekonomer, har varit att sänkningen av arbetsgivaravgifterna ska koncentreras till just låglönejobben. Den största arbetsgivarorganisationen Medef vill att det ska bli en generell sänkning. Regeringen lutar åt det förstnämnda.

President Hollande har också låtit meddela att man även ska sänka de sociala avgifter som arbetstagaren betalar, med motsvarande 90 miljarder kronor, efter fackliga krav. Totalt rör det sig alltså om skattesänkningar på 180 miljarder kronor. Samtidigt har regeringen lovat Bryssel att pressa ned budgetunderkottet, som i fjol låg på 4,3 procent av BNP.

– Pusselbiten som gör det möjligt är nedskärningar. Tanken är att staten gör kraftiga nedskärningar och att detta ska omfördelas till företag och arbetstagare, säger L'Horty.

Regeringen har ännu inte sagt var dessa nedskärningarna, i storleksordningen 445 miljarder kronor, ska ske förutom att alla regeringsdepartement kommer att behöva spara. Försvardepartementet väntas få större sparbeting medan satsningar på forskning väntas bli orörda.

Regeringens fönster för ekonomiska reformer börjar stängas, säger Yannick L'Horty. Under de fem krisåren har den franska statsskulden skjutit i höjden, med nästan 30 procentenheter på bara några år. 2013 var den 93,4 procent av BNP och i år väntas den bli rekordhöga 95,1 procent. Nu måste man spara och satsa samtidigt.

– Under fem år har arbetsmarknaden steg för steg brutits ned. Frankrike drabbades mindre hårt av krisen än andra länder, men vår ekonomi drabbas under längre tid. Vi studsar inte tillbaka, vi dämpar mer. Vi har ännu inte sett slutet av tunneln, säger Yannick L'Horty.

Men redan i mitten av april ska den franska regeringen förklara för EU-kommissionen hur man ska nå kravet på 3 procent budgetunderskott, något som ter sig allt svårare. Och Hollande har det styva jobbet att förklara för sina väljare varför de ska acceptera nedskärningar i välfärden medan företagen får skattelättnader.