Undersökning: Inga större skevheter i årets i EU-val

EU-länderna har enats om att alla medlemsländer ska få minst 6 och högst 96 ledamöter i EU-parlamentet. Detta, tillsammans med de nationella valreglerna, kan få oanade konsekvenser för hur mandaten fördelas i parlamentet. 

För tio år sedan, i EU-valet 2014, röstade fler invånare på den socialdemokratiska S&D-gruppens partier än den konservativa och kristdemokratiska gruppen EPP:s. Trots detta fick EPP flesta mandat i EU-parlamentet vilket ledde till att dess kandidat till den mäktiga posten som EU-kommissionens ordförande, den luxemburgske kristdemokraten Jean-Claude Juncker, fick jobbet, i stället för den socialdemokratiske kandidaten.

Mindre skevt i år
För att undersöka årets utfall har Europaportalen sammanräknat de nationella resultaten från årets EU-parlamentsval. Det visar på en betydligt mindre skillnad mellan det totala antalet röster och mandatfördelningen i EU-parlamentet. 

Den liberala RE-gruppen blev något större än vad det faktiska antalet röster gjorde gällande och extremhögergruppen ESN blev något mindre. I praktiken innebär det att RE har tio ledamöter “för många” relativt de faktiska rösterna och ESN har tio “för få”.

Skillnaderna beror inte på partierna i sig utan bland annat på storleken på medlemslandet där de röstades fram. ESN-gruppen består till övervägande majoritet av ledamöter från AfD, ett extremhögerparti från unionens största medlemsland där varje röst, enligt EU-regler, väger mindre än i övriga medlemsländer. Flera liberala partier kommer från mindre medlemsländer där varje röst därmed väger mer.

"Dyraste" och "billigaste" mandaten
Totalt röstade knappt 162 miljoner personer i år på ett parti som kom in i EU-parlamentet. Det innebär att vart och ett av de 720 mandaten i parlamentet "kostade" närmare 225 000 röster. Men fördelningen av mandaten mellan medlemsländerna gör att den"dyraste" parlamentarikern var en tysk ledamot från Djurrättspartiet som fick över 570 000 röster. Det är fler än det totala antalet röster i enskilda länder som Luxemburg, Malta, Estland, Cypern respektive Lettland.

Den "billigaste" ledamoten kom från EU-valets minsta valkrets, den tysktalande regionen i Belgien, som genom nationella regler har en egen valkrets. Där räckte det med drygt 15 000 röster för att en kristdemokratisk politiker skulle få plats i EU-parlamentet.

I Sverige var det "dyrköptaste" mandatet kristdemokraten Alice Måwe Teodorescus med närmare 240 000 röster. Det "billigaste" var de två centerpartisterna som fick knappt 153 000 röster vardera.

Tyskland mest underrepresenterat
Det rådande systemet med så kallad degressiv proportionalitet gör att stora EU-länder har färre EU-parlamentariker i förhållande till antalet invånare än mindre medlemsländer. 

I Tyskland – det klart största EU-landet – går det närmare 870 000 invånare per EU-parlamentariker. I det minsta medlemslandet Malta endast drygt 90 000 invånare per mandat. I Sverige går det lite drygt en halv miljon invånare på vardera av landets 21 EU-parlamentariker. 

Sammanlagt vinner de 22 minsta EU-länder och de fem största förlora platser på det nuvarande mandatfördelningssystemet.

Om mandaten istället hade varit fördelade i proportion till hur många invånare medlemsländerna har skulle Tyskland få 39 platser fler än landet har i dag och Sverige skulle få 4 färre än dagens 21. De minsta länderna skulle bara få en ledamot vardera.

14 miljoner röster under spärren 
De flesta EU-länder har en valspärr för som partierna måste klara för att komma in i parlamentet. Detta tillsammans med att antalet platser i församlingen av nödvändighet är färre än antalet röster gör att ett visst antal röster lades på partier som inte kom in. I det senaste EU-valet uppgick detta antal till 13,8 miljoner – fler än tre gånger så många det totala antalet röster i Sverige – motsvarande 7,7 procent av de närmare 179 miljoner röstsedlarna. Dessutom lämnades 2,9 miljoner blanka eller ogiltiga röster in i medlemsländerna.