Läsartext: Vänsteralliansen djupt oenig i EU-frågor

Några månader efter Sveriges ordförandeskap i EU försöker vänsteralliansen göra gällande att alliansregeringen är splittrad i EU-politiken (Europaportalen 100422). Anklagelsen saknar trovärdighet.

Alliansregeringen har regerat tillsammans under snart fyra år. Vi har visat att vi står för en tydlig och kraftfull EU-politik. Vi vet vad vi vill uppnå och vi anstränger oss på alla nivåer inom samarbetet för att skapa grund för vår politik. Skillnaden på engagemang jämfört med den förra socialdemokratiska regeringen har konstaterats av inte minst Margot Wallström som på nära håll i kommissionen bevittnade alliansregeringens tydliga engagemang i EU-politiken.

Mot oss står en vänsterallians som är djupt splittrad i den grundläggande frågan om Sverige ska vara med i EU eller inte. Socialdemokraterna säger ja och Vänsterpartiet säger nej medan Miljöpartiet intar en mellanposition. Partiets storsinta hållning är numera att de ”accepterar EU”.

Den stora frågan är hur vänsteralliansen ska kunna föra en gemensam EU-politik i regeringsställning. Det vore önskvärt om de berättade vilka EU-frågor de ska driva tillsammans och på vilket sätt de ska driva dem framåt. Det har vi ännu inte fått några besked om.

Den ekonomiska politiken har under mandatperioden präglats av hanteringen av krisen och jobben. Oppositionspartierna har helt olika förslag på hur det ska lösas. Socialdemokraterna röstade t.ex. för EU-uppgörelsen om åtgärder mot finanskrisen. Vänsterpartiet anmälde avvikande mening mot det beslutet till förmån för ”en alternativ ekonomisk världsordning”.

Inom miljöpolitiken så står Socialdemokraterna i de flesta frågor på samma sida som alliansregeringen rörande inriktning, ambitioner och mål, medan vänsterpartiet och miljöpartiet ofta avviker från alliansens och Socialdemokraternas uppfattning.

Genom det nya fördraget stärks polis- och rättssamarbetet inom EU. Det är en förutsättning för att vi ska kunna bekämpa sexslaveri och människohandel i vår del av världen. Ansvarig kommissionär för dessa frågor är Sveriges Cecilia Malmström. Alliansen vill ha ett nära samarbetet med henne medan Vänstern och Miljöpartiet inte ens har accepterat att hon har rätt att lägga fram förslag på rättsområdet.

Enligt det nya EU-fördraget får EU en starkare global roll. Detta är Vänstern och Miljöpartiet emot. Frågan är därför om de rödgröna kommer att stödja EUs höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton eller om de vill att den gemensamma utrikespolitiken främst ska beslutas i Paris, London, Berlin och Rom? Även i denna fråga har alliansregeringen tydligt tagit ställning. Besked saknas från de rödgröna.

Nära förknippad med synen på EUs utrikespolitik är frågan om de rödgröna vill att Sverige ska upphöra att delta i fredsbevarande EU-insatser? Under tio år har EU genomfört 22 fredsinsatser på tre kontinenter, såväl civila som militära. Som enda EU-land har Sverige bidragit till samtliga dessa insatser. Kommer denna traditionen att brytas med en rödgrön regering? Även detta är ett strategiskt vägval som de rödgröna måste göra.

De enda frågorna där vänsteroppositionen står enade handlar om krav på att fackföreningar ska kunna ha vetorätt mot EUs fria rörlighet och i frågor som rör protektionism. De delar inte grundläggande ideologiska utgångspunkter om t.ex. frihandel, en enighet som krävs för att kunna driva en gemensam ekonomisk politik. I botten är de inte överens om vad de ska använda EU till och vilka frågor som skall läggas på vilken nivå.

Vår analys av vänsteralliansens oenighet i europafrågorna bygger bland annat på sammanställningar som riksdagens utredningstjänst har gjort över oppositionens agerande i riksdagens EU-nämnd, alltså i förhållande till Sveriges agerande i EU:s ministerråd, under åren 2007, 2008 och 2009. Under den perioden fattade EU-nämnden beslut i 1294 ärenden. Våra fyra partier har kunnat nå och förankra gemensamma ståndpunkter i Europapolitiken under hela denna period. Det är ett mycket bra facit av Sveriges första alliansledda mandatperiod som EU-medlem. En sådan samstämmighet är oppositionen inte i närheten av.

EU är av strategisk betydelse för Sveriges välstånd och säkerhet. Vårt medlemskap är också ett uttryck för internationell solidaritet med andra länder. Väljarna förtjänar svar om vad de två regeringsalternativen vill med EU. För att svensk EU-politik ska åstadkomma skillnad i Bryssel krävs en tydlig regeringspolitik. Det har inte vänsteroppositionen idag.

Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister,
Anna Kinberg Batra (M), riksdagsledamot och ordförande riksdagens EU-nämnd,
Staffan Danielsson (C), riksdagsledamot och ledamot av riksdagens EU-nämnd,
Holger Gustafsson (KD), riksdagsledamot och ledamot i EU-nämnden.