Olika debattörer skäller högt på EU-byråkratin och har i åratal talat om EU:s ”demokratiska underskott”. Jacques Delors hävdade att i framtiden kommer 80 procent av alla politiska och ekonomiska beslut att fattas i Bryssel. Men även om byråkratin har svällt enormt kan 26000 byråkrater i EU-kommissionen inte själva sitta och styra. En byråkrati svävar inte i ett vakuum utan någonstans har den fått ett mandat att styra.
Jag har i min förra artikel ”Tyskland eurokrisens vinnare” konstaterat att Tyskland väsentligt stärkt sin ekonomiska makt i Europa med stor draghjälp av euron. Med ekonomisk styrka följer politisk makt. Och omvänt – politisk makt är viktigt för att behålla och stärka den ekonomiska makten. Parallellt med Tysklands växande ekonomiska makt har det pågått en politisk process med målet att stärka de stora ländernas, främst Tysklands, politiska makt i Europa. Det framgår tydligt av Demokratirådets rapport 2011 (professor Jonas Tallberg m fl). Det är en viktig rapport, eftersom den tar upp de reella maktförhållandena inom EU:s institutioner.
Den konstitutionella utvecklingen i Europa har hela tiden kännetecknats av att makten centraliserats till Bryssel, på bekostnad av medlemsstaterna. Men utvecklingen har hela tiden drivits på uppifrån och ner, över huvudet på hundratals miljoner människor. Hur länge kan detta fortsätta?
Det framgår tydligt av Demokratirådets rapport att de stora EU-länderna, främst Tyskland och Frankrike, har stärkt greppet om makten inom EU:s olika organ på de små ländernas bekostnad. Ett tydligt exempel är den tysk-franska axeln. De stora ländernas ökande inflytande har sin grund i deras formella maktresurser, som ekonomisk styrka, militär kapacitet, administrativa resurser och större folkmängd.
Deras dominans har kommit till uttryck både i det strategiska tänkandet och i den dagliga lagstiftningen och har varit särskilt tydligt nu under den förhärjande eurokrisen. Den tysk-franska axeln har visat sig vara mycket aktiv. Det har väckt starkt förtret att Tyskland och Frankrike förförhandlat centrala beslut när det gällt hur EU:s finanskris ska hanteras. Dessutom har en form av stormaktsdirektorat också bildats genom möten i EU:s eget G6 med Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen.
Omröstning i ministerrådet sker som bekant inte efter principen en stat – en röst, utan antalet röster viktas efter folkmängd. Med Lissabonfördragets regler nära nog fördubblas Tysklands röstmakt från 8,7 procent till 15,5 procent. Med de formella reglerna som grund är de största staterna de mest inflytelserika aktörerna och Tyskland får en ännu mer avgörande roll i EU:s lagstiftningsprocess. Tyskland och Frankrike har med Lissabonreglerna 27 procent av makten och tillsammans med de andra stora länderna Italien, Polen, Spanien och Storbritannien får de 63 procent röstinflytande.
Små och medelstora koalitioner blir med Lissabonfördraget mindre betydelsefulla. Motsvarande inflytande för ”blocket” Sverige, Danmark och Finland är 5,1 procent röstinflytande. Sveriges röstinflytande minskar från 2,8 procent till 2,1 procent.
Enligt Demokratirådets rapport gynnas de stora medlemsstaterna också av förändringen av Europeiska rådet. Förslaget att ersätta det roterande ordförandeskapet med en permanent ordförande mötte starkt motstånd från EU:s små och medelstora länder, men genomfördes ändå. Det väckte stark irritation bland de små och medelstora länderna, eftersom de förlorade det roterande ordförandeskapet, som en viktig och kontinuerligt återkommande maktresurs.
Rapportörerna menar att det finns många tecken som tyder på att de stora medlemsstaterna har lyckats förflytta maktbalansen inom EU till sin fördel. Detta är mycket allvarligt.
Mot bakgrund av den tyska ekonomiska framfarten i Europa kan vi nu tydligt se vad den tyska regeringen är ute efter. Och de säger det öppet. Den tyske EU-kommissionären Gunther Oettinger uttalade nyligen i en intervju med tidningen Die Welt att han nu vill se ett Europas förenta stater. Han uttalade att vi måste vidareutveckla EU till en politisk union. Han sade också att nästan hälften av det tyska folket vill se ett Europas förenta stater. Visst, det gäller att smida medan järnet är varmt.
Eurokrisen har givit maktbyråkraterna ett gyllene tillfälle att bygga vidare på sitt illusoriska stormaktsprojekt. De har i årtionden försökt bygga sitt drömprojekt ”Europas förenta stater”, alltid uppifrån och ner. Maktbyråkraterna har ofta visat förakt för folkopinionerna i de europeiska länderna.
Införandet av den gemensamma valutan var ett viktigt led i stormaktsbygget. Nu har europrojektet havererat och det finns två vägar att lösa krisen.
Det bästa sättet att lösa eurokrisen är att EU erkänner att euron var ett fiasko beroende på att systemet var felkonstruerat från början. Euron kan sedan i ordnade former avvecklas och nationella valutor återinföras. Det skulle skapa stora problem i en övergångsfas, men ändå leda till att de europeiska länderna på sikt frisknar till som fria och självständiga stater. Men ingen tror att euron kommer att avvecklas i detta läge. Tyskland går inte med på det, eftersom de då skulle mista en viktig konkurrensfördel mot sina ekonomiska konkurrenter.
Alternativet, som tyvärr verkar genomföras, att bilda den så kallade finanspolitiska unionen, är dock mycket, mycket värre. Bara tanken att överlåta makten över 17 euroländers finanspolitik, skatter, socialförsäkringar, pensioner, med mera till en kolossal byråkrati, utan någon som helst folklig legitimitet och ytterst styrd av Tyskland, är inte bara grotesk. Det kommer aldrig att lyckas.
De sydeuropeiska folken kommer att genomskåda att euron bara gör dem fattigare och tyskarna rikare. Samtidigt som den tyska regeringen kräver att de ska strama åt sina budgetar och bli ännu fattigare. Det handlar om flera hundratals miljoner människor och deras ekonomiska utveckling och välfärd!
Om den finanspolitiska unionen genomförs väntar sannolikt en ännu större katastrof i Europa. Då kommer dagens upplopp i de drabbade länderna te sig som en västanfläkt. Men Europa tycks nu vara på väg in i en ekonomisk och därmed även politisk diktatur, en stormakt styrd av Tyskland. Maktbyråkraterna gräver EU:s grav.
kl 22:31
Intressant hur Anders Sjöberg i ena stunden säger sig vara en stark förespråkare för demokrati, och i andra stunden kritiserar att medlemsstaternas röster viktas efter folkmängd. Principen om en röst per stat (som är en typisk folkrättslig princip) går ju helt emot den demokratiska principen om en röst per medborgare.
Sen är det intressant hur Anders Sjöberg försöker framställa EU som någon gigantisk byråkrati, när antalet anställda på EU-nivå är minimal jämfört med hur många som är anställda i offentlig sektor i medlemsstaterna. Administrationen står för ungefär 5-7 procent av EU:s budget. Det STORA problemet är jordbruks- och regionalpolitiken, som slukar de riktigt stora beloppen.
Slutligen vill jag också påpeka Anders Sjöbergs nationalistiska perspektiv. Han ser EU enbart som en maktkamp mellan olika medlemsstater. Han ser inte det ideologiska perspektivet, att den egentliga maktkampen står mellan olika politiska alternativ, som återfinns i alla medlemsstater och som sträcker sig över medlemsstaternas gränser. EU är inte bara en union mellan medlemsstater, det är en union mellan medborgare också.
kl 09:17
Demokrati fungerar tyvärr bara i nationalstater. EU:s "demokrati" går numera ut på att regeringar skall få tala för alla sina medborgare utan att ha sökt stöd av dem för sin politik i EU-frågor. EU:s byråkrati är jämförelsevis gigantisk, eftersom EU-byråkratin är ännu en nivå, utöver den förvaltning, som kan avskaffas genom demokratiska beslut. Dessutom bedriver vissa EU-byråkrater opinionsbildning.
EU är inte speciellt mycket union mellan "medborgare". EU är en union mellan politiker. EU erbjuder nämligen ett sätt för politiker att undgå demokratiska spärrar. Genom EU har "Stasidirektivet" om trafikdatalagring kunnat införas. Andra demokratiskt sett svårgenomförda beslut är förstås stabilitetspakten, finanspakten och alla andra EMU-krav som enorma nedskärningar och extremt dyra "räddningspaket"....
kl 11:51
Som Erik Johansson mycket väl vet, så antas all lagstiftning inom EU av Europaparlamentet och/eller Europeiska unionens råd. Europaparlamentet består av direktvalda parlamentariker, medan rådet består av medlemsstaternas ministrar. I de flesta medlemsstater, inklusive Sverige, måste regeringen först förankra sin position i riksdagen innan den beslutar något i rådet. Inga lagstiftningsakter, utan demokratisk legitimitet således.
Kommissionen är ansvarig inför det demokratiskt valda Europaparlamentet, och kan avsättas genom en misstroenderöstning (detta skedde i praktiken 1999).
Jämför Europaparlamentet med Sveriges riksdag. Europaparlamentet gör ofta ändringar i de lagförslag som läggs fram av kommissionen, det har tvingat José Manuel Barroso till att ändra sitt förslag till kommission både 2004 och 2009, och det har avsatt en kommission (kommissionen Santer). Vad har riksdagen gjort? Hm, inte mer än att fungera som ett knapptryckarkompani som klubbar igenom regeringens förslag. Kanske dags att vara lite kritisk även mot den så "fungerande" nationalstatsdemokratin...
kl 14:30
Knappast någon regering i hela EU är vald på sin EU-politik. Ministerrådet saknar därför egentligt mandat att lägga sig i. EU borde skadebegränsas till den inre marknaden. För övrigt innebär EMU att ECB är världens självständigaste centralbank och risken är stor att EMU-krisen utnyttjas för att öka EU-kommissionens makt över demokratiska stater.
Majoriteten av EU-parlamentet är lobbyiststyrda federalister vars legitimitet består i ett valdeltagande på 43 %. :-) Hur många av de väljare som röstar i val till EU-parlamentet har läst partigruppernas gemensamma partiprogram? :-D
kl 16:16
Svar till Fredrik
EU är förvisso en gigantisk byråkrati, inte nödvändigtvis i termer av antal anställda. Men däremot genom sin beslutskraft. Enligt företrädesprincipen är EU:s lagar överställda våra nationella lagar och det gäller även våra grundlagar. Den här principen har fastställts och preciserats av EU – domstolen i ett antal rättsfall. I Sverige har vi ett demokratiskt system som utvecklats under flera sekler. De övriga 26 länderna har också egna folk, parlament och regeringar. De politiska företrädana har legitimitet, vilket är en absolut förutsättning för att det demokratiska systemet ska fungera. De olika ländernas politiska företrädare i parlament och regeringar har att svara inför sina folk i regelbundna val.
Nu har en överbyggnad etablerats, utan någon som helst folklig legitimitet. Det är skandalöst få som röstar i EU – parlamentsvalen. Men i den ”finanspolitiska unionen” är det tänkt att EU – byråkraterna ska bestämma om medlemsländernas skatter, pensioner, socialförsäkringar etc. En grekisk, spansk eller italiensk parlamentsledamot ska alltså säga till sina väljare: ”Nej, vår statsbudget kan vi inte påverka, den bestämmer EU om”. Det låter som ett dåligt skämt, men det är faktiskt så de tänker. Enda möjligheten att rädda euron från total kollaps är alltså att EU ytterst fattar beslut över huvudet på alla medborgare. Man behöver inte ha något speciellt ”nationalistiskt perspektiv” för att inse att det här aldrig kommer att fungera.
Merkel uttalade f ö i juni att ”Europa måste gå i riktning mot Europas förenta stater. Vi behöver en politisk union och vi måste lämna över ansvaret till Europa” (Europaportalen juni 2012). Men hon berättade inte att det är de stora länderna, erkannerligen Tyskland, som ska styra EU.
Jag är alltså en stark anhängare av demokratin, Fredrik. Men EU strävar efter att upphäva demokratin. De urgamla demokratierna i Europa håller på att få stryka på foten för det maktfullkomliga EU. Grekerna hade t ex i det senaste valet inga reella valmöjligheter, det handlade bara om vilken dräng som hade bäst förutsättningar att lyda Angela Merkel.. Det är inte något speciellt nationalistiskt perspektiv. Det finns inga möjligheter att detta stormaktsprojekt kommer att lyckas. Historien är full av maktbyråkrater, som byggt imperier. De har ett gemensamt, de har alla kollapsat förr eller senare. EU måste ändra inriktning, innan Europa kollapsar.
kl 00:44
Att jämför den gigantiska EU-byråkratin med offentlig sektor i medlemsländerna är det mest korkade försvaret av den diktatur som EU projektet förvandlats till. Hur många gamla vårdar EU-byråkraterna, hur många skolor undervisar EU byråkraterna i, hur många sjuka behandlar EU byråkraterna? Svaret på alla frågorna är noll. EU byråkratin är en gigantisk parasitär byråkrati som kapitalet upprättat för att överleva och är en ”god” fortsättning på alla pilkorsares förväntningar på EU.
Janne