Läsartext: Tyskland och Frankrike tar greppet om Europa

Olika debattörer skäller högt på EU-byråkratin och har i åratal talat om EU:s ”demokratiska underskott”. Jacques Delors hävdade att i framtiden kommer 80 procent av alla politiska och ekonomiska beslut att fattas i Bryssel. Men även om byråkratin har svällt enormt kan 26000 byråkrater i EU-kommissionen inte själva sitta och styra. En byråkrati svävar inte i ett vakuum utan någonstans har den fått ett mandat att styra.

Jag  har i min förra artikel ”Tyskland eurokrisens vinnare” konstaterat att Tyskland väsentligt stärkt sin ekonomiska makt i Europa med stor draghjälp av euron. Med ekonomisk styrka följer politisk makt. Och omvänt – politisk makt är viktigt för att behålla och stärka den ekonomiska makten. Parallellt med Tysklands växande ekonomiska makt har det pågått en politisk process med målet att stärka de stora ländernas, främst Tysklands, politiska makt i Europa. Det framgår tydligt av Demokratirådets rapport 2011 (professor Jonas Tallberg m fl). Det är en viktig rapport, eftersom den tar upp de reella maktförhållandena inom EU:s institutioner.

Den konstitutionella utvecklingen i Europa har hela tiden kännetecknats av att makten centraliserats till Bryssel, på bekostnad av medlemsstaterna. Men utvecklingen har hela tiden drivits på uppifrån och ner, över huvudet på hundratals miljoner människor. Hur länge kan detta fortsätta?

Det framgår tydligt av Demokratirådets rapport att de stora EU-länderna, främst Tyskland och Frankrike, har stärkt greppet om makten inom EU:s olika organ på de små ländernas bekostnad. Ett tydligt exempel är den tysk-franska axeln. De stora ländernas ökande inflytande har sin grund i deras formella maktresurser, som ekonomisk styrka, militär kapacitet, administrativa resurser och större folkmängd.

Deras dominans har kommit till uttryck både i det strategiska tänkandet och i den dagliga lagstiftningen och har varit särskilt tydligt nu under den förhärjande eurokrisen. Den tysk-franska axeln har visat sig vara mycket aktiv. Det har väckt starkt förtret att Tyskland och Frankrike förförhandlat centrala beslut när det gällt hur EU:s finanskris ska hanteras. Dessutom har en form av stormaktsdirektorat också bildats genom möten i EU:s eget G6 med Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen.

Omröstning i ministerrådet sker som bekant inte efter principen en stat – en röst, utan antalet röster viktas efter folkmängd. Med Lissabonfördragets regler nära nog fördubblas Tysklands röstmakt från 8,7 procent till 15,5 procent. Med de formella reglerna som grund är de största staterna de mest inflytelserika aktörerna och Tyskland får en ännu mer avgörande roll i EU:s lagstiftningsprocess. Tyskland och Frankrike har med Lissabonreglerna 27 procent av makten och tillsammans med de andra stora länderna Italien, Polen, Spanien och Storbritannien får de 63 procent röstinflytande.

Små och medelstora koalitioner blir med Lissabonfördraget mindre betydelsefulla. Motsvarande inflytande för ”blocket” Sverige, Danmark och Finland är 5,1 procent röstinflytande. Sveriges röstinflytande minskar från 2,8 procent till 2,1 procent.

Enligt Demokratirådets rapport gynnas de stora medlemsstaterna också av förändringen av Europeiska rådet. Förslaget att ersätta det roterande ordförandeskapet med en permanent ordförande mötte starkt motstånd från EU:s små och medelstora länder, men genomfördes ändå. Det väckte stark irritation bland de små och medelstora länderna, eftersom de förlorade det roterande ordförandeskapet, som en viktig och kontinuerligt återkommande maktresurs.

Rapportörerna menar att det finns många tecken som tyder på att de stora medlemsstaterna har lyckats förflytta maktbalansen inom EU till sin fördel. Detta är mycket allvarligt.

Mot bakgrund av den tyska ekonomiska framfarten i Europa kan vi nu tydligt se vad den tyska regeringen är ute efter. Och de säger det öppet. Den tyske EU-kommissionären Gunther Oettinger uttalade nyligen i en intervju med tidningen Die Welt att han nu vill se ett Europas förenta stater. Han uttalade att vi måste vidareutveckla EU till en politisk union. Han sade också att nästan hälften av det tyska folket vill se ett Europas förenta stater. Visst, det gäller att smida medan järnet är varmt.

Eurokrisen har givit maktbyråkraterna ett gyllene tillfälle att bygga vidare på sitt illusoriska stormaktsprojekt. De har i årtionden försökt bygga sitt drömprojekt ”Europas förenta stater”, alltid uppifrån och ner. Maktbyråkraterna har ofta visat förakt för folkopinionerna i de europeiska länderna.

Införandet av den gemensamma valutan var ett viktigt led i stormaktsbygget. Nu har europrojektet havererat och det finns två vägar att lösa krisen.

Det bästa sättet att lösa eurokrisen är att EU erkänner att euron var ett fiasko beroende på att systemet var felkonstruerat från början. Euron kan sedan i ordnade former avvecklas och nationella valutor återinföras. Det skulle skapa stora problem i en övergångsfas, men ändå leda till att de europeiska länderna på sikt frisknar till som fria och självständiga stater. Men ingen tror att euron kommer att avvecklas i detta läge. Tyskland går inte med på det, eftersom de då skulle mista en viktig konkurrensfördel mot sina ekonomiska konkurrenter.

Alternativet, som tyvärr verkar genomföras, att bilda den så kallade finanspolitiska unionen, är dock mycket, mycket värre. Bara tanken att överlåta makten över 17 euroländers finanspolitik, skatter, socialförsäkringar, pensioner, med mera till en kolossal byråkrati, utan någon som helst folklig legitimitet och ytterst styrd av Tyskland, är inte bara grotesk. Det kommer aldrig att lyckas.

De sydeuropeiska folken kommer att genomskåda att euron bara gör dem fattigare och tyskarna rikare. Samtidigt som den tyska regeringen kräver att de ska strama åt sina budgetar och bli ännu fattigare. Det handlar om flera hundratals miljoner människor och deras ekonomiska utveckling och välfärd!

Om den finanspolitiska unionen genomförs väntar sannolikt en ännu större katastrof i Europa. Då kommer dagens upplopp i de drabbade länderna te sig som en västanfläkt. Men Europa tycks nu vara på väg in i en ekonomisk och därmed även politisk diktatur, en stormakt styrd av Tyskland. Maktbyråkraterna gräver EU:s grav.