Annons

En ekonomisk  EU-strategi utan sociala hänsyn kommer inte att lyckas, menar skribenten.

En ekonomisk EU-strategi utan sociala hänsyn kommer inte att lyckas, menar skribenten.

MittEuropa »
Hökmark förstår inte Europas långsiktiga problem

Med Gunnar Hökmarks EU2010-strategi riskeras att de nödvändiga ekonomiska stimulanserna att dras tillbaka för tidigt. EU behöver en aktiv arbetsmarknadspolitik och en ny sammanhållen social strategi med stark nationell arbetsrätt. Det skriver Johan Danielsson, utredare på LO.

EU-politiker Gunnar Hökmark (M) använder sig av en mycket förenklad verklighetsbild när han beskriver det arbete som pågår med att anta EU2020 strategi för tillväxt och sysselsättning (Europaportalen 100520).
Det är helt riktigt att vi behöver hitta gemensamma former för en övergång från dagens akuta krispolitik till en mer långsiktig tillväxt och sysselsättningsstrategi. Medlemsländernas statsfinanser måste på sikt förbättras för att skapa budgetbalans över konjunkturcyklerna. Detta måste dock ske i en takt och på ett sätt som inte sätter människor i långtidsarbetslöshet. 

Det stora problemet med Gunnar Hökmarks syn på denna strategi är att den kan resultera i att stimulanserna dras tillbaka för tidigt. Ett för tidigt ”exit” riskerar att leda till en situation, där konjunkturen återigen försvagas, samtidigt som de offentliga finanserna, genom automatiska stabilisatorer, försvagas mer än de skulle ha gjort om stimulanserna legat kvar ytterligare en tid.

EU har inte råd att låta människor gå utan jobb och förlora kompetens och erfarenhet. Problembilden blir särskilt allvarlig givet att vi, på grund av demografiska förändringar vet att utbudet av arbetskraft kommer att utvecklas svagare från 2011 och framåt. Det finns på sikt risk för en svår situation med hög arbetslöshet och utslagning kombinerad med arbetskrafts- och kompetensbrist. 

Mot den bakgrunden måste den aktiva arbetsmarknadspolitikens långsiktiga positiva effekter väga tungt i valet av krispolitik. Kompetensförsörjning och högt arbetsutbud måste stå i fokus. Det finns starka kopplingar mellan utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik och den tidigare måste stödja den senare under krisen.
Att vi behöver en strategi för 2010 betyder inte heller att vi kan bortse från behovet av en EU2020-strategi.

Problemet med Europas utveckling de senaste tio åren då Lissabonstrategin skulle vägleda utvecklingen är att den sociala sammanhållningen har eroderats och andelen otrygga arbetstillfällen har ökat. De mål som fanns för att utveckla arbetets kvalitet och innehåll har inte infriats tvärtom har situationen förvärrats.
Detta misslyckande har skapat en berättigad misstro mot det europeiska projektet som endast kan vändas om en rad grundläggande förutsättningar för samarbetet förändras.

Detta speglas väldigt tydligt i den rapport som den före detta kommissionären, och Hökmarks partikamrat, Mario Monti presenterade tidigare denna månad. Den ensidiga avregleringsagenda som Gunnar Hökmark förespråkar har nått sin vägs ände. Dessa slutsatser måste också återspeglas i arbetet med EU2020-strategin. Till att börja med måste strategin sättas i sitt sammanhang. 

Annons

När det gäller utvecklingen av den inre marknaden, avregleringar, undanröjandet av hinder för kapitalets rörlighet har EU stark lagstiftningsmakt. Dessa delar av strategin kan därför implementeras av EU:s politiska institutioner med stöd av EU-domstolen. När det gäller det sociala frågor, arbetsmarknadens utformning har EU begränsad eller i vissa fall ingen kompetens. Detta gör att strategin löper en uppenbar risk att i sitt utförande fokusera på ekonomiska friheter samtidigt som alla former av sociala målsättningar sätts på undantag.

Detta skulle kunna lösas genom att utöka EU:s kompetens på dessa områden, en strategi som få idag förespråkar – alternativet blir då att skapa förutsättningar för medlemsländerna att värna sina sociala marknadsekonomier med starka parter på arbetsmarknaden. Detta nationella självbestämmande har de senaste åren urvattnats på ett sätt som riskerar att få stora konsekvenser för EU-projektet. Att i EU2020-strategin anta mål om goda arbetsvillkor, anständiga löner och minskade klyftor får naturligtvis ytterst begränsade effekter om man samtidigt stillasittande låter EU-domstolen ta ifrån medlemsländer och fackföreningsrörelsen medlen för att uppnå dessa mål. 

Vi behöver med andra ord ett parallellt arbete vid sidan av EU2020-strategin. Ett arbete som garanterar att vi har de medel som krävs för att nå våra högst ställda mål. Ett sådant arbete måste hitta vägar att värna de nationella arbetsmarknadsmodellerna mot EU-domstolens klåfingrighet, vi måste hitta former för att stärka fackföreningsrörelsen i de länder de för tillfället är svaga utan att vi underminerar de nationella system som idag bärs upp av starka fackföreningar. 

Domen i Laval-fallet måste gå till historieböckerna som en viktig väckarklocka som blev starten på en nödvändig reformering av EU-rätten. Lyckas vi inte med detta kommer vi aldrig att skapa en inremarknad där löntagares rörlighet positivt bidrar till innovation och utveckling av näringslivet och inte som idag används för att pressa priser och lönevillkor. 

Men detta vägrar Gunnar Hökmark förstå och genom att omöjliggöra för de fackliga organisationer att garantera lika lön för lika arbete, skadeskjuter han inte bara den svenska modellen - en modell som under krisen visat sig fungera väldigt väl – utan även det av Hökmark omhuldade inremarknadsprojektet. Ett enbent EU kommer inte att kunna fortsätta röra sig framåt.