Han slår vakt om dina rättigheter

– Oförlåtligt! Nikos Diamandouros skräder inte orden när han ger EU-kommissionen bakläxa för att inte lämna ut handlingar. När EU-kommissionen genom Margot Wallström föreslog ändringar i reglerna om öppenhet ifrågasatte han kommissionens vilja till öppenhet. Och exemplen är många.
– Jag ser mig själv som EU:s väktare av god administration, säger Nikiforos Diamandouros på telefon från Bryssel.

Väktare säger han själv. På franska och italienska översätts hans titel till ”den europeiska medlaren” medan han på portugisiska blir ”den europeiska leverantören av rättvisa” och spanjorerna kan vända sig till ”försvararen av det europeiska folket”. Kanske säger de titlarna mer om Diamandouros strider i EU-administrationen än det i sammanhanget ganska tama ”ombudsman”.

Han är 68 år, uppvuxen i grekiska Symi och har en lång statsvetenskaplig karriär bakom sig. Uppdraget som EU:s ombudsman med ansvar för att främja öppenhet och föra medborgarnas talan har han haft i sju år. Han blev omvald av EU-parlamentet för ytterligare en femårsperiod i januari i år och har fått beröm för konkreta resultat. Själv betonar han vikten av goda medarbetare.
– Jag vill inte tala i termer av stolt, men jag känner en djup tillfredsställelse över att mitt team i stor utsträckning har fått institutionerna att anamma en serviceanda gentemot medborgarna. Det har inte varit lätt för det är inte en given kultur i många medlemsländer.

Inställningen inom EU:s institutioner är inte alltid att tjänstemännen finns för medborgarnas skull, utan snarare tvärtom. Men Diamandouros tycker att det har blivit lättare att få gehör för krav på transparens, inte minst sedan Sverige och Finland blev medlemmar.
– Idén att myndigheterna ska tjäna människan är en strid vi för i ständig uppförsbacke. Men jag tror att det är en strid vi vinner, gradvis, säger han.

Innan han representerade medborgarna i EU-maskineriet forskade Diamandouros om demokratiutveckling och hur demokratiska system föds, utvecklas och i vissa fall dör. Han tror att EU, eller ”det europeiska experimentet” som han säger, föds och dör hos den enskilda medborgaren. Därför menar han att det är avgörande att EU:s institutioner lever upp till de förväntningar som finns på Lissabonfördraget.
– Det är den största utmaningen för EU nu. Med Lissabonfördraget blir EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna juridiskt bindande och alla institutioner, även det Europeiska rådet, blir ombudsmannens mandat. Det här öppnar ett nytt kapitel i EU:s historia.

Det nya kapitlet oroar. Förväntningarna på fördragets inflytande är höga och det är han som ska se till att medborgarna får maximal nytta av de nya reglerna.
– Det är bra med löften, men bara om man levererar. Annars finns det en risk för besvikelse och det är nog det sista unionen behöver just nu. Det som oroar mig är huruvida EU har förmågan att placera medborgaren i centrum för unionens förehavanden, snarare än i marginalerna.

Till sin hjälp har EU:s ombudsman ett nätverk av nationella kollegor, i Sverige samarbetar han med Justitieombudsmannen, JO. Runt 70 procent av klagomålen Diamandouros får på sitt bord skickas vidare till de nationella ombudsmännen. Även om en majoritet av ländernas lagstiftning härrör från EU-lagar kan de flesta tvister lösas nationellt.

Förra året landade 3098 brev från missnöjda EU-medborgare på Diamandouros bord. De flesta handlade om bristande öppenhet, svårigheter att få ut dokument eller EU-kommissionens agerande i olika frågor. EU:s olika projektmedel är också en källa till klagomål, när medlen betalas ut för sent eller inte alls. Luxemburg, Malta och Cypern hamnar i topp om man räknar antalet klagomål i förhållande till folkmängden. Från Sverige kom 42 klagomål.
– Vårt jobb är att se till att medborgarnas formulär hamnar i rätt instans så att de inte ska behöva göra om proceduren. Det är viktigt att vi hjälper medborgarna på hemmaplan, för det är där det europeiska experimentet står och faller. Ju mer vi lyckas informera medborgarna i deras egna länder om hur EU-rätten fungerar och påverkar dem, desto mer lär de sig och kan använda sina rättigheter. Det är här ombudsmannen har en roll att spela.

Diamandouros uppskattar att runt två procent av EU-medborgarna behöver vända sig till EU:s ombudsman någon gång i livet. En förutsättning är att ha ett problem med myndighetsutövning och att det gäller EU:s lagstiftning. Det är få ärenden, men Diamandouros menar att de kan vara avgörande för befolkningarnas syn på samarbetet.

Han talar fort och intensivt. Under sin andra mandatperiod hinner han fylla sjuttio men har inga planer på att sakta ner.
– Sedan vill jag återvända till skrivandet. Under mina år som ombudsman har jag samlat på mig anteckningar och uppslag om ombudsmannens roll i demokratin, hur EU har utvecklats, vart vi är på väg. Så jag vill tillbaka till mitt ursprungliga yrke och forska och skriva igen. Bara jag får vara med min fru kan jag arbeta varsomhelst. Grekland, Frankrike, Spanien. Någonstans i Europa.