Högerextrema under lupp efter dådet

En balans mellan ökad fokus på högerextrema och försiktighet till att dra politiska kopplingar präglar analyserna i europeiska tidningar efter dåden i Norge.

Runt om i Europa analyseras den eventuella politiska bakgrunden av terrordådet i fredags i Norge då minst 76 människor dödades. Den misstänkte gärningsmannen Anders Behring Breivik har lämnat ett omfattande material tillgängligt på nätet där det framgår att han ser sig som en del av en rörelse som måste bekämpa islam med alla medel som står till buds.

I Italien, med erfarenhet från politiska terrorattentat under främst 60- och 70-talen, skriver tidningen Repubblica att media och polis har haft överseende med hoten från högerextremismen i Europa. Tidningen tar skjutningarna i Malmö, där en kvinna dog och flera invandrare skadades, som exempel och menar att händelsen fick för lite uppmärksamhet i Europa.

Dessa händelser, tillsammans med uppkomsten av partier som Sverigedemokraterna, Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna och Dansk Folkeparti, ger en tydlig bild av en världsåskådning som växer i styrka.

”Det är nya och synliga framgångar som blottlägger framväxten av högerextrema rörelser i Nordeuropa, vars samhällen ses som öppna och välkomnande mot invandrare”.

Men den italienska tidningen Corriere della Sera skriver att det vore skamligt att använda honom för att svärta ned den ena eller andra politiska rörelsen.

”Den norska mördaren verkar vara mer jämförbar snarare med Jack the Ripper – han också, som alla andra, ett barn av sin tid – än med mördarna vid Italicus eller Piazza Fontana (två italienska terroristattentat på 70-talet, reds anm), skriver tidningen och menar att det inte tyder på att det är en handling utförd av en större organisation.

Giuseppe Severgnini reflekterar i samma tidning över hur lätt det verkar ha varit för gärningsmannen att komma över ett halvautomatiskt gevär.

”Mantrat för att medborgare ska få vara beväpnade är välkänt: ’Det är inte vapen som dödar, det är människor’. Visst: men människor, utan vapen, dödar mindre”, skriver Severgnini.

I franska Le Figaro intervjuas islamologen Mathieu Guidère som menar att gärningsmannen representerar ”en ny symbol för den globala terrorismen, den kristna fundamentalistiska som uppstod efter attackerna den 11 september 2001”. Tidningen frågar om denna typ av ”solitära terrorism” kan bekämpas och Guidère svarar:

”Vi kan inte utesluta att han kommer att kopieras. Allt beror på den politiska och mediala behandlingen av de här attackerna. Om den bekräftar den medeltida paradigmen [gärningsmannens, reds anm], det vill säga den religiösa och svartvita analysen av världen, skulle det kunna bli dramatiskt.”

Den brittiska dagstidningen The Guardian anser att man bör vara försiktig med att dra alltför stora politiska växlar av dådet. Det mesta tyder på att gärningsmannen agerade själv och inte som del av en större konspiration.

”Det är korrekt att påpeka att dödligt våld av personer som identifierar sig med extremhögern är en tråd som går genom ett antal moderna illdåd… Trots det kan det vara klokast att inte tillskriva alltför mycket politisk rationalitet alltför snabbt till Breiviks fruktansvärda handlingar.”

Vad Norge bör göra på sikt är dock att granska kontrollen över de vapen som finns i landet, råder även The Guardian.

I nederländska De Groene Amsterdamer fokuserar man på den framväxande högerpopulismen och dess reaktioner:

"De ledande europeiska populisterna och islamhatarna kommer antagligen att försöka skildra honom som en isolerad galning. De kommer att säga att detta inte var vad de menade när de talade om sitt ’totala krig’. Kanske är detta sant… Men nu har det onda skett. Europas säkerhetspoliser måste grundligt rensa ut de högerextremistiska nätverken och väljarna måste bestraffa populisterna för den skit de säger, annars kommer fler tragedier att inträffa."

Tyska Die Zeit fokuserar istället på Norges statsminister Jens Stoltenbergs agerande efter fredagens dåd och framför allt det sätt han inte rusade till handling på.

”Stoltenberg talade inte om hämnd, inte om vedergällning, inte om en jakt på några kollaboratörer. Han visade ingen militär beslutsamhet, gav ingen skulden, och krävde heller inga lagändringar, något som reflexmässigt redan lanserats i Tyskland.”