Tredje försöket: EU kan enas om sociala rättigheter

På onsdagskvällen nådde förhandlare för EU-parlamentet och medlemsländerna i ministerrådet en preliminär överenskommelse om ett nästan tio år gammalt förslag om samordning av sociala trygghetssystem, kallat förordning 883.

Uppgörelsen är den tredje i ordningen. De båda tidigare havererade när medlemsländernas EU-ambassadörer efter de provisoriska uppgörelserna vägrade ge dem klartecken. Den nu framförhandlade texten ska genomgå samma procedur i nästa vecka.

Det här kan ändras
Överenskommelsen täcker fem huvudområden. Det som kanske väckt mest uppmärksamhet under förhandlingarna är reglerna för a-kassa: den som blir arbetslös och söker jobb i ett annat EU-land ska kunna ta med sig sin ersättning i sex månader i stället för dagens tre.

Uppgörelsen klargör också reglerna för förmåner vid långvarigt vårdbehov och familjeförmåner, liksom reglerna för de drygt 14 miljoner EU-medborgare som arbetar eller bor i ett annat medlemsland. För utstationerade arbetstagare – de som tillfälligt skickas av sin arbetsgivare för att jobba i ett annat land – stärks samordningen och möjligheterna att bekämpa missbruk och så kallade brevlådeföretag.

Gabriele Bischoff, socialdemokratisk EU-parlamentariker från Tyskland och ansvarig förhandlare, lyfte i ett uttalande fram att förslaget länge väntat på sig.

– Nästan tio år efter kommissionens förslag kommer medborgarna att kunna dra nytta av tydligare och mer förutsägbara regler för samordningen av de sociala trygghetssystemen, sade Gabriele Bischoff.

Marinos Moushouttas, Cyperns arbetsmarknadsminister som företrätt medlemsländerna, pekade på att osäkerheten om sociala rättigheter länge bromsat rörligheten.

– Fortsatt osäkerhet om tillgången till sociala rättigheter och förmåner hämmar människors förmåga att bo och arbeta i andra EU-länder. Den här överenskommelsen ger välbehövlig klarhet, sade Marinos Moushouttas.

Tio år av förhandlingar
Frågan har legat på förhandlingsbordet sedan EU-kommissionen lade fram sitt förslag i december 2016. Syftet var att modernisera de samordningsregler som reglerar vad som händer med medborgares sociala rättigheter när de rör sig mellan länder – regler som i sin grundform funnits i nästan 60 år.

En preliminär uppgörelse nåddes i mars 2019, men den föll när EU-ambassadörerna möttes i Coreper. Sverige var ett av åtta länder som röstade nej tillsammans med Belgien, Danmark, Tyskland, Tjeckien, Luxemburg, Nederländerna och Österrike.

En andra uppgörelse nåddes under det slovenska ordförandeskapet i december 2021, men samma sak upprepades: en kvalificerad majoritet gick inte att få ihop i rådet, och texten fastnade.

Under åren som följde strandade förhandlingarna upprepade gånger. Det spanska ordförandeskapet försökte 2023 dela upp förordningen och bara anta de delar parterna redan var eniga om – något EU-parlamentet avvisade. Det danska ordförandeskapet prioriterade inte frågan alls.

Det polska ordförandeskapet tog fram ett reviderat mandat och det nuvarande cypriotiska ordförandeskapet återöppnade förhandlingarna mellan parlamentet och råd.

Nytt avgörande väntar
Det är i skrivande stund oklart hur länderna som blockerade uppgörelsen 2019 – däribland Sverige – ställer sig till den nu framförhandlade texten.

Om EU-ambassadörerna bekräftar uppgörelsen den 29 april ska den formellt antas av både parlamentet och ministerrådet. En omröstning i EU-parlamentet väntas i juli.