Ministerrådet, formellt namn Europeiska unionens råd, består av företrädare från alla medlemsländers regeringar. Det ska inte blandas ihop med Europarådet som samlar även länder utanför EU eller Europeiska rådet som består av EU-ländernas stats- och regeringschefer.

Ministerrådet är enm (1) juridisk enhet men finns av praktiska skäl i tio olika varianter, bestående av en minister från varje lands regering beroende på vilken fråga som diskuteras. När miljörådet har möten representeras Sverige av miljöministern medan ministerrådet med den långa titeln Sysselsättning, socialpolitik, hälso och sjukvård samt konsumentfrågor, ofta kräver flera olika ministrars uppmärksamhet. Ministerrådet behandlar förslag från EU-kommissionen.

Rådet är lagstiftande inom EU och varje minister har befogenhet att fatta bindande beslut för sin regering. Om inget annat anges i fördragen fattas beslut med kvalificerad majoritet och varje land har ett antal röster. Totalt finns 345 röster och det krävs 255 röster för att ett beslut ska gå igenom. Om beslut inte fattas med kvalificerad majoritet sker det med enhällighet, vilket innebär att alla länder måste vara överens.

I praktiken är länderna oftast överens om hur en fråga bör lösas eller vad en ny lag ska innehålla för regler varför omröstningar inte är så vanligt. I de allra flesta frågor delar rådet sin makt med Europaparlamentet och ett beslut kräver därför att rådet och parlamentet är överens.

Vid röstning och diskussioner om lagstiftning ska ministerrådets möten vara öppna och kan vanligen följas via webbtv. De olika ministerråden har även informella möten som inte är offentliga.

Ministerrådet har som regel två betydelsefulla nivåer under ministernivå: Arbetsgruppsnivå och Coreper. I vissa frågor finns också särskilda kommittér. Arbetsgrupper består av sakkunniga diplomater från varje medlemsland som vanligtvis går igenom EU-kommissionens förslag mycket grundligt. När en arbetsgrupp anses klar lyfts ärendet upp till ländernas chefsdiplomater i det så kallade Coreper. Coreper, de ständiga representanternas kommitté, har två avdelningar och träffas varje vecka för att förbereda ministerrådsmöten. Coreper behandlar frågor som är för politiska för arbetsgrupperna, men för "tekniska" för rådet. Alla frågor måste passera Coreper innan de kan sättas upp på en dagordning för ett rådsmöte.

I praktiken tas de flesta politiska besluten av toppdiplomater på Corepernivå efter instruktion från respektive lands regering. En viktig kommitté som bryter mönstret och står på samma beslutsnivå som Coreper är Särskilda jordbrukskommittén. Jordbrukskommittén behandlar de flesta frågorna som rör den gemensam jordbrukspolitiken och förbereder jordbruksministrarnas möten.

Ministerrådets ordförandeskap roterar var sjätte månad och ordförande är den minister vars land för tillfället är ordförandeland. Ordförandelandet leder rådets arbete och representerar rådet gentemot EU:s andra institutioner, exempelvis i förhandlingar med parlamentet.

När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 innebar det en del förändringar för ministerrådet. EU har numera fått en särskild representant för den gemensamma utrikespolitiken, Catherine Ashton från Storbritannien, som ska utforma och genomföra EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Hon leder också ministerrådsmötena för EU-ländernas utrikesministrar.