Den EU-vänlige serbiske politikern Boris Tadić håller tal. På valaffischen står det "Ett europeiskt kliv. Bra för alla."

Den EU-vänlige serbiske politikern Boris Tadić håller tal. På valaffischen står det "Ett europeiskt kliv. Bra för alla."

EU måste satsa mer på Serbien

EU-länderna har en viktig uppgift i att se till att Serbien blir medlem i unionen. Det skriver Europaparlamentariker Olle Ludvigsson (S).

På söndag går Serbien till val. Ett viktigt perspektiv blir det fortsatta förhållandet till EU. Sannolikt kommer väljarna att bekräfta den EU-vänliga linje som landet slagit in på. I och med att Serbien nyligen blev officiellt EU-kandidatland är den formella processen mot EU-medlemskap igång, men fortfarande finns det starka krafter som vill sätta käppar i hjulet. Med dessa förutsättningar är det viktigt inte bara att serberna fortsätter att välja EU-vägen, utan även att EU fortsätter att stödja Serbien genom att satsa helhjärtat på att ro medlemskapet i hamn.      

Själv kommer jag att finnas på plats i Serbien under helgen. Under nästan två decennier har jag varit aktivt involverad i fackliga samarbetsprojekt med serbiska och makedoniska kollegor. I min nya roll som EU-parlamentariker är det en självklarhet att hålla dialogen vid liv. Dels är den nödvändig för att jag själv ska kunna förstå utvecklingen. Dels vill jag göra mitt bästa för att stödja den serbiska EU-processen. Ett serbiskt EU-medlemskap vore väldigt värdefullt för stabiliteten på Västra Balkan och skulle även i många andra avseenden vara en vinstaffär för såväl EU som serberna själva.  

För att kunna ta sig till nuvarande läge har serberna gjort en rad tuffa val. Efter det senaste lågvattenmärket i samband med NATO-bombningarna 1999 har landet beslutsamt bytt spår genom att välja fred, demokrati, pragmatism i Kosovofrågan och samarbete med Haag-tribunalen. Modiga ledare har investerat ett stort politiskt kapital i att trots hårt motstånd försöka göra landet till en välfungerande och väl integrerad del av EU. Jag är imponerad av att denna helomvändning faktiskt har kunnat genomföras. Vem trodde 1999 att landet skulle kunna vara där det är idag?

För EU-ledarna är det nu dags att för egen del börja investera det riktigt tunga politiska kapitalet i den serbiska EU-processen. För närvarande ser utvecklingen lovande ut, men samtidigt är det uppenbart att stora utmaningar väntar. För att i kommande medlemskapsförhandlingar kunna lösa upp de återstående knutarna kommer EU-länderna att tvingas visa både beslutsamhet och tålamod. Problemen är tydliga:
 

  • Det serbiska samhället präglas alltjämt i hög grad av korruption och organiserad brottslighet. Uppskattningsvis äger 40 procent av produktionen rum inom den svarta ekonomin. Serberna arbetar målmedvetet för att tvätta bort svärtan, men har en bra bit kvar att gå.
  • Rättsväsendet har länge varit genompolitiserat. Nu drivs avpolitiseringen snabbt framåt, men även där återstår mycket att göra. Ett särskilt viktigt område är rättsapparatens förmåga att hantera minoriteter och minoritetsrättigheter på ett neutralt och objektivt sätt.  
  • Kvar finns självfallet även Kosovo-problematiken som en stor huvudvärk. Serbiska politiker har stegvis retirerat i denna ytterst känsliga fråga, men har fortfarande de svåraste besluten framför sig.

Gemensamt för dessa problem är att de har tydliga gränsöverskridande dimensioner och att centrala delar av lösningarna måste arbetas fram i europeisk samverkan. För att den serbiska medlemskapsprocessen ska kunna drivas effektivt framåt räcker det därför inte med att serberna själva satsar fullt ut. Samtliga EU-länder måste göra detsamma. Ett serbiskt EU-medlemskap skulle vara en monumental framgång för freden och demokratin i Europa. Nu gäller det att se till att det blir verklighet.