Lissabonstrategin även kallad Lissabonprocessen var det första samlade försöket att få EU-ländernas ekonomier att närma sig varandra både till innehåll och sättet att fungera. Syftet med strategin var att klara utvecklingen mot en allt hårdare konkurrens från omvärlden, tekniska förändringar och en egen åldrande befolkning. 

År 2000 bestämde EU:s regeringar att unionen senast år 2010 skulle vara världsledande inom ekonomisk, social och ekologisk uthållighet. Genom att få dessa tre politikområden att samverka skulle tillväxten gynnas – och därmed EU:s välfärdsnivå.

Fem år senare stramades målen upp och strategin fick en nystart 2005. Kritiker menade att strategin hade utvecklats till en invecklad struktur med många olika mål och åtgärder och en oklar fördelning av ansvar och uppgifter, särskilt mellan EU och medlemsstaterna. Den omgjorda strategin inriktades på tillväxt och sysselsättning.

Huruvida Lissabonstrategin var framgångsrik eller inte råder det delade meningar om. Men inget av de viktigaste målen uppnådes. Exempelvis skulle sysselsättningsgraden vara 70 procent 2010 ett mål som uppnåddes redan 2008. Dock kom den stora ekonomiska krisen emellan och drog ner slutresultatet. 

Målet för tillväxten, ett årligt genomsnitt på tre procent, kommer inte att nås. Åren 2006 och 2007 nåddes målet, men efter att krisen slagit till sjönk tillväxten.

Ett annat angeläget mål i strategin är att öka de ekonomiska anslagen till forskning och utvecklingsarbete, FoU, till tre procent av BNP år 2010. Men fram till 2008 har förändringarna varit högst marginella, 1,9 procent upp från 1,82 procent år 2000. Sverige och Finland är de enda länderna som 2008 uppnått treprocentsmålet.

Trots det uppenbara misslyckandet med att nå viktiga mål vill EU-kommissionen i en utvärdering i februari 2010 visa att Lissabonstrategin fått EU-länderna att sträva mot samma mål. Något som kanske var det mest positiva arvet när Lissabonstrategin år 2011 ersattes av EU 2020-strategin.