S-minister tar över eurogrupp

På måndagen valdes som väntat den nederländske socialdemokratiske finansministern Jeroen Dijsselbloem till ny ordförande för eurogruppen. Men stödet var inte enhälligt – den spanske finansministern Luis de Guindos var emot utnämningen.

Spanien vänder sig mot att de flesta tunga ekonomiska poster i EU innehas av politiker från de nordliga euroländerna.

Det spekuleras även i att anledningen till det spanska nejet beror på att landet förlorade sin plats i Europeiska centralbankens ledning när luxemburgaren Yves Mersch valdes in i november i fjol. Traditionellt sett har där alltid suttit minst en från de fyra största euroländerna.

Även Frankrike tvekade länge innan finansminister Pierre Moscovici gav grönt ljus. Detta trots att de båda tillhör samma politiska familj, den socialdemokratiska. Men både Tyskland och avgående ordföranden, luxemburgaren Jean-Claude Juncker, har gett honom sitt fulla stöd.

Att det just blev en nederländare på posten har två huvudsakliga anledningar. Varken Tyskland eller Frankrike hade kunnat acceptera att den andres finansminister fick posten.

Den andra anledningen är Nederländernas helhjärtat stött den tyska linjen om budgetdisciplin i euroländerna.

I de sydliga euroländerna finns en oro att den budgetrestriktive Dijsselbloem hanterar den ekonomiska krisen på samma sätt som han gjort i sitt hemland – med stora offentliga besparingar. Men själv viftar han bort den oron.

– Det finns ett antal sydliga länder som på det området tar större steg än Nederländerna i denna stund, sade Jeroen Dijsselbloem, enligt nederländska radio BNR.

Till skillnad från sin föregångare på posten, Jean-Claude Juncker, har den 46-årige Jeroen Dijsselbloem dock lite erfarenhet av att arbeta på det europeiska planet. Men han ses både som en karismatisk och kompromissvillig politiker.

I ett brev till sina finansministerkollegor i euroländerna listar Dijsselbloem sina prioriteringar inför sina 2,5 år som ordförande.

”Vårt fokus måste flyttas från krishantering till att leverera och ta i bruk sunda medelfristiga målsättningar”, skriver han och indikerar ett skifte i bort från den akuta krishanteringen som euroländerna befunnit sig i under de senaste åren och mot gemensamma ekonomiska tillväxtåtgärder i eurozonen.

Dessutom föreslår han oblygt och okonventionellt att han själv ska vara representant för eurogruppen på den internationella scenen, till exempel vid G20-mötena.Han ger även sig själv i uppdrag att undersöka en eventuell uppdatering av hur eurogruppen arbetar.