Lissabonfördraget | EU:s grundlagar
Senast uppdaterad: 12 juli 2024
Lissabonfördraget är det senaste och åttonde fördraget sedan EU bildades. Det trädde i kraft den 1 december 2009 efter åtta års förhandlingar.
Fördraget ersätter inte de tidigare fördragen utan ändrar dem på olika områden. Fördraget kan jämföras med en grundlag som reglerar det viktigaste men som dessutom är svår att ändra.
Med Lissabonfördraget fick Europaparlamentet större makt när det gäller lagstiftning och EU:s budget. Det kan även besluta om EU:s internationella avtal. Tidigare hade ministerrådet mycket av den politiska makten men får med fördraget, som huvudregel, dela den med parlamentet.
En annan nyhet var att riksdagen och andra länders parlament, kan om tillräckligt många av dem är överens, även be EU-kommissionen att ompröva ett förslag som parlamenten inte anser ska beslutas på EU-nivå, enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen. Det så kallade medborgarinitiativet ger medborgarna ett nytt men begränsat inflytandeverktyg. Det innebär att en miljon personer från minst en fjärdedel av alla EU-länder kan uppmana EU-kommissionen att lägga fram nya förslag. Det är sedan upp till EU-kommissionen att bestämma om att anta medborgarförslaget och lägga fram förslag till lagändringar.
För första gången infördes regler för att och hur ett land kan lämna EU. EU blev också en juridisk person.
Med Lissabonfördraget infördes nya beslutsregler för ministerrådet. På ett stort antal områden tas beslut med kvalificerad majoritet, det vill säga att inget land ensamt kan blockera ett förslag (veto). Syftet är att påskynda och effektivisera beslutsfattandet. Vetorätten kvarstår när det bland annat gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, skatte- och socialpolitiken. De nya områdena är bland andra polissamarbete, terroristbekämpning och gränsöverskridande brottslighet.
Fördraget införde två nya topposter: för det första en vald ordförande för Europeiska rådet som leder toppmötena under två och ett halvt år. Det betyder att ordförandelandets tidigare framträdande roll har tonats ner. Ordföranden kan bli omvald för ytterligare två och ett halvt år.
En annan betydelsefull post som inrättades var uppdraget som EU:s utrikesminister. Mandattiden är fem år och ansvaret kretsar kring EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. En rättighetsstadga (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) infördes och blev juridiskt bindande för medlemsstaterna och EU:s institutioner. Det gäller om både medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Storbritannien, Polen och Tjeckien kom från start efter egen begäran inte att beröras fullt ut av de nya rättigheterna. Det infördes också en solidaritetsklausul där länderna ska hjälpa varandra vid naturkatastrofer, terrorattacker eller katastrofer som orsakas av människor.
Lissabonfördraget reglerar säkerhets- och försvarspolitik där grupper av länder kan ingå ett djupare samarbete. Här behåller dock länderna sin vetorätt.
Diskussionerna om ett nytt fördrag började redan efter att de senaste fördraget Nicefördraget var klart 2001. Ett särskilt konvent tillsattes med representanter från de nationella parlamenten och regeringarna. Det utmynnade senare i ett förslag till en konstitution för EU. Fördraget röstades dock ner av folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna 2005. Kritiker menade att fördraget tog för mycket makt från medlemsstaterna.
Förslaget omarbetades under det tyska ordförandeskapet 2007 och vissa mindre förändringar gjordes; bland annat tog förslaget om en EU-hymn bort. Fördraget signerades av samtliga EU-ländernas regeringschefer i Portugals huvudstad Lissabon 2007 (därav namnet Lissabonfördraget). Men även detta fördrag kom att möta motstånd denna gång från Irland, där en folkomröstning sade nej till förslaget i juni 2008. En orsak ansågs vara att irländarna var oroliga att alltför mycket beslutanderätt skulle flyttas till EU. EU beslutade då att göra ett politiskt uttalande att fördraget varken påverkar Irlands neutralitetspolitik eller etiska frågor såsom den restriktiva abortpolitiken. Dessutom beslutades att alla länder skulle garanteras en kommissionär.
Vid en ny folkomröstning i oktober 2009 sade en stor majoritet av irländarna ja till fördraget. Några dagar efter det irländska beslutet meddelade den dåvarande tjeckiske presidenten Václav Klaus att även Tjeckien ville ha bindande undantag för rättighetsstadgan som tidigare Polen och Storbritannien förhandlat sig fram. Tjeckien fick det som en eftergift för att få fördraget i hamn. Därmed hade alla länder slutligen godkänt Lissabonfördraget och fördraget kunde träda i kraft den 1 december 2009 under det svenska ordförandeskapet, åtta år efter de första samtalen i Laeken 2001.