Manfred Weber och Frans Timmermans under den sista tv-debatten inför EU-valet.

Manfred Weber och Frans Timmermans under den sista tv-debatten inför EU-valet.

Bild: EU-parlamentet

Stort svenskt ointresse för spitzenkandidatskampen

EU-valet närmar sig – men i vilken utsträckning är det också ett val om vem som ska bli ny EU-kommissionsordförande? Knappt alls om man frågar de svenska partierna.

Den konservativa gruppen EPP:s kandidat Manfred Weber eller den socialdemokratiska gruppens kandidat Frans Timmermans? Det är de två kandidater som allra ihärdigast kampanjar nu i Europa för att bli ny ordförande för EU-kommissionen.

Men i Sverige har de knappt synts till. Och det är inte förvånande, enligt statsvetaren Sofie Blombäck vid Mittuniversitetet, som säger att redan inför förra valet var de svenska partierna avvaktande till de europeiska partigruppernas toppkandidater.

– I Sverige var det nästan så att man bad dem att hålla sig borta från den svenska valdebatten. I många länder pratar man inte om det här.

Den socialdemokratiska toppkandidaten Martin Schulz gjorde ett framträdande i Sverige i samband med förra EU-valet medan de konservativas kandidat, och sedermera ordförande för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker, inte alls besökte Sverige.

Lika frånvarande i den svenska valdebatten verkar årets europeiska kandidater till EU:s toppjobb vara. En förklaring till den svenska inställningen, är enligt Sofie Blombäck, att de svenska partierna vill gå till val på sina egna program istället för att behöva förklara den politik som partigruppen de tillhör i EU-parlamentet driver.

– Om man ser på de intervjuer som görs nu är det ganska svårt att få de svenska kandidaterna att ens gå i diskussion om det här. De vill prata om vad de själva vill hellre än vad de här europeiska partierna vill.

M- och KD-kandidater stöttar inte Weber

Ljummast inställning till sin europeiska partigrupps toppkandidat har kanske Moderaterna och Kristdemokraterna. I egenskap av att tillhöra den största partigruppen i EU-parlamentet har Manfred Weber störst chans att bli ny kommissionsordförande men han har varit starkt ifrågasatt.

Men såväl Kristdemokraternas toppkandidater, Sara Skyttedal och David Lega, som Moderaternas toppkandidater, Tomas Tobé, Jessica Polfjärd och Arba Kokalari, uppger för Europaportalen att de vill se Finlands före detta statsminister Alexander Stubb som ny kommissionsordförande. EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) säger dock att hans parti inte stödjer någon av kandidaterna.

– Vi är i grunden mot hela spitzenkandidatsystemet för det begränsar urvalet av lämpliga kandidater.

Enligt Gunnar Hökmark ska en svensk väljare inte heller bry sig om deras europeiska partigrupps valmanifest.

– En väljare i Sverige ska titta på vad vi Moderater säger att vi vill göra för det är det som de moderata parlamentarikerna ska göra.

Och visst kan det bli förvirrande för en svensk väljare att en fråga som såväl Moderaterna som Kristdemokraterna ofta fokuserat på i valrörelsen är en där de är oeniga med den partigrupp som de tillhör i Europaparlamentet – den så kallade sociala pelaren som EPP har tagit ställning för.

Pelaren är ett namn på 20 sociala målsättningar och rättigheter som EU-ländernas stats- och regeringschefer ställde sig bakom i Göteborg 2017 och som det i huvudsak är upp till de enskilda medlemsländerna att förverkliga.

Såväl Moderater som Kristdemokrater har dock i valkampanjen beskrivit pelaren som ett allvarligt hot mot Sverige.

– Vi är till exempel emot detta med tanken på att EU ska hålla på med bostäder och sociala frågor, därför att det blir en dålig social politik, säger Gunnar Hökmark.

Kan tvingas stödja partigruppens kandidat

Även Sverigedemokraterna är kritiska till det så kallade spitzenkandidatsystemet, som innebär att de europeiska partigrupperna lanserar kandidater till posten som EU-kommissionens ordförande. Detta istället för den tidigare modellen där EU-ländernas regeringar bakom stängda dörrar kommit överens om en kandidat som Europaparlamentet sedan fått godkänna.

Samtidigt stödjer Sverigedemokraternas tredje namn på EU-vallistan, Charlie Weimers, sin partigrupps toppkandidat – Jan Zahradil. Och han menar att det är motsägelsefullt att såsom Moderaterna och Kristdemokraterna stå för en politik som går emot den kandidat deras partigrupp för fram.

– I valet till kommissionsordförande är det väldigt viktigt vilken partigrupp en ledamot sitter i, för det finns en stark förväntan från partigruppen på att rösta på den egna kandidaten. Så även om partier i Sverige kommer att rösta emot exempelvis att sociala pelaren omvandlas till konkret lagstiftning kommer de att förväntas stödja en kandidat som vill omvandla den till lag.

Socialdemokraterna ställer sig bakom sin partigrupps kandidat – EU-kommissionens nuvarande vice ordförande Frans Timmermans. Men statsminister Stefan Löfven sade nyligen, i samband med EU-toppmötet i Sibiu, att även han är i grunden kritisk till spitzenkandidatsystemet. Men socialdemokratiska EU-parlamentarikern Jytte Guteland, som ställer upp till omval, är positiv till det.

– Jag tycker att det här systemet gör EU mer öppet. Det tvingar kandidaterna ut på banan och berätta vad man vill göra.

Samtidigt vill även Jytte Guteland framhäva att hon går till val på Socialdemokraternas valmanifest och inte den europeiska socialdemokratiska paraplyorganisationen, PES manifest, som Timmermans företräder.

– En röst på mig är en röst på socialdemokratiska värderingar och vårt valmanifest. Man kommer kunna se skillnader mellan vårt manifest och PES.

Främst skiljer man sig i synen på arbetsmarknaden där socialdemokrater i särskilt södra Europa vill se exempelvis lagstadgade minimilöner.

– Där vi har vår arbetsmarknadsmodell som har visat sig fungera bättre för att mota bort låglönekonkurrens tycker vi.

Osäkert om en spitzenkandidat blir kommissionsordförande

Att de europeiska partigruppernas toppkandidater inte är mer synliga i valrörelsen har enligt statsvetaren Sofie Blombäck också att göra med osäkerheten kring om en av dem i slutändan ens blir EU-kommissionens nye ordförande.

Europaparlamentet lanserade modellen i samband med förra EU-valet, 2014, då man gjorde tolkningen av det då nya Lissabonfördraget – att den partigrupp, eller koalition, som blir störst efter EU-valet ska utse kommissionens ordförande. Detta bland annat för att stärka kommissionens demokratiska legitimitet samt få fler att delta i valet, som brottats med lågt valdeltagande.

Efter valet 2014 tillämpades spitzenkandidatsystemet. Mycket för att EPP:s kandidat, Jean-Claude Juncker, också uppfattades som ett acceptabelt val av de flesta medlemsländerna. Men flera stats- och regeringschefer har fortsatt uttrycka sig tveksamma till systemet.

– Ju fler gånger man väljer spitzenkandidater desto svårare blir det att göra avsteg ifrån det i fortsättningen. Förra gången sade de europeiska regeringarna att – att vi väljer Juncker betyder inte att vi alltid kommer göra så här i framtiden, säger Sofie Blombäck.

Dessutom gör själva svårigheterna med att etablera systemet och få väljarna i EU att engagera sig i spitzenkandidat-valet att man kan ifrågasätta om det verkligen gjort kommissionen mer demokratisk menar Sofie Blombäck.

– Det är inte helt klockrent hur den här demokratiska överföringen av makt blir om inte väljarna vet om att de backar en kandidat på europeiska nivå. Det låter ju väldigt demokratiskt och bra att välja via folkets val men vet folket verkligen att det är det de väljer?