Svensk fackledare om EU: Man har det aldrig bättre än sina grannar

Om tre veckor håller Europafacket, eller den europeiska fackliga samorganisationen som de egentligen heter, kongress i Berlin. Då samlas delegater från över 40 länder för att diskutera de kommande fem årens krav och prioriteringar.

Europaportalen har träffat Europafackets vice generalsekreterare, svensken och före detta LO-juristen Claes-Mikael Ståhl. Han säger att 50-årsjubilaren Europafacket sedan grundandet haft 25 lugna år, följt av 25 intensiva. 

– I takt med att EU har utvecklats och blivit en mycket mer ambitiös organisation på i princip alla områden, så har ju också Europafacket och Europas fackliga organisationer tvingats steppa upp på ett motsvarande sätt, säger han.  

På den förra kongressen, år 2019, antog ni en handlingsplan med 590 punkter. Har ni lyckats att genomföra dem?

Nej! 

Varför inte?

– Det är inte så konstigt. Europafacket består av 93 centralorganisationer från 41 länder, och det innebär att det är en enorm spridning i vad man har för bakgrund. Alla har olika förväntningar på vad EU ska göra för dem. Ett sätt att hantera motsättningarna har varit att man tagit in väldigt många olika saker, och till slut så blir det 590 action points. Det är naturligtvis helt orealistiskt att man ska lyckas med det. 

Claes-Mikael Ståhl lämnade LO-borgen i Stockholm för Europafackets ledningskansli i Bryssel år 2021. Sedan dess har han fått en ökad förståelse för de svårigheter som det innebär att hålla ihop en stor organisation. Nu vill han satsa på kärnverksamheten. 

– Det handlar framförallt om att skapa förutsättningar för kärnfacklig verksamhet, alltså kollektiva förhandlingar i medlemsstaterna. 

Till nästa kongress 2028 är det allra viktigaste att nå ökad sammanhållning mellan medlemsorganisationerna, menar Claes-Mikael Ståhl. 

– Det är det jag hoppas kunna bidra med. Min roll och min funktion handlar ju om ytterst om att se till att vi håller ihop. Att vara fårhund liksom. 

Den stora splittringen inom Europafacket handlar framför allt om en viktig sakfråga – minimilönerna. I Sverige och Danmark, som inte har lagstiftade minimilöner, finns det en rädsla för att minimilönedirektivet kommer att hota ländernas modell där lönen förhandlas av arbetsmarknadens parter.  LO har riktat stark kritik mot Europafacket för hur de hanterat frågan, och för att markera missnöje upphörde de under en period förra året att betala sin medlemsavgift.

Claes-Mikael Ståhl är positiv till minimilöndirektivet och ser det som en viktig del i att höja de generella lönerna i Europa. Han känner sympati för LO:s oro om att direktivet kan komma att skada den svenska modellen, men han delar den inte fullt ut. 

– Som jag uppfattade slutresultatet av de här förhandlingarna, med alla dess turer och all den dramatik som var, så landade man i att det faktiskt blev en slags garanti för den svenska modellen i direktivet. Viss osäkerhet kring hur EU-domstolen agerar i framtiden kommer alltid att finnas där – och det måste man lära sig att leva med.

Det sätt som de svenska, danska och norska facken hanterat frågan om minimilönerna har skapat irritation och frustration bland Europafackets övriga medlemsorganisationer. Claes-Mikael Ståhl jämför med Laval-målet på 00-talet, som handlade om lönedumpning, då fackliga organisationer från låglöneländer ställde upp för att värna svenska löntagares intressen. När minimilönedirektivet lades på bordet, som främst skulle hjälpa fattiga arbetstagare i syd och öst som drabbats hårt av Eurokrisen, ställde de nordiska fackföreningarna inte upp på samma sätt. 

– Det är klart att det har ju skapat starka inre spänningar i Europafacket, och det var inte jag fullt ut medveten om när jag kom hit, hur starka de var. 

Trots problemen och motsättningarna menar Claes-Mikael Ståhl att alla vinner på att vara med i Europafacket. 

– Har man valt att vara med i EU-samarbetet, så måste man ju främja sina positioner fullt ut. Det finns inget alternativ till Europafacket – inget liv vid sidan av.

Han tror även att LO, trots kritiken, ser värdet i att vara del av organisationen.  

– Jag tolkar det faktum som att jag befinner mig här, med den bakgrund som jag har, som att LO, Norden och de svenska fackföreningarna, vill engagera sig starkare och mer långsiktigt.

EU:s pelare för sociala rättigheter, där minimilönedirektivet ingår, har ofta kritiserats av debattörer och partier som anser att EU inte bör ägna sig åt sociala frågor. Enligt Claes-Mikael Ståhl är pelaren dock mycket viktig. Han beskriver den som ett fyrtorn som man hela tiden kan orientera EU:s arbete med, för att se om Europas löntagare gynnas. 

– Man måste ju komma ihåg att när den sociala pelaren kom, så var den ett svar på en ganska lång period, 15–20 år, av marknadsliberalism då EU primärt sågs som ett instrument för att åstadkomma avregleringar och förhindra offentliga insatser. Med den sociala pelaren så har ju det här vänt, och i stället har EU-samarbetet kunnat användas till att flytta fram löntagarnas intressen. 

Flera svenska partier (C, M, KD, SD) har kritiserat den sociala pelaren. Vad är ditt svar på det? 

– Har man inte löntagarnas bästa för ögonen så är det klart att man vill se mer avreglering och försvagade fackliga rättigheter, det är ju det primära intresset. Så det är klart att de här partierna inte vill ha ett socialt Europa.

Kritikerna menar att det är bättre att man hanterar sociala frågor på nationell nivå. Varför ska Sverige samarbeta kring det här med andra länder?

– Ska man värna svenska intressen, så gör man det genom att säkerställa att man har grannar som mår bra. Ska man få stopp på låglönekonkurrens från länder i Östeuropa, då ska man se till att löntagarna i Östeuropa har goda och bra arbetsvillkor, och att de kan bygga goda och bra liv där de befinner sig. Man har det aldrig bättre än sina grannar, säger Claes-Mikael Ståhl.