Fem frågor och svar om arbetsmarknadspolitik i EU

1. Hur mycket har EU att säga till om på arbetsmarknaden?

Det är olika.

När det gäller arbetsrätten har EU och medlemsländerna enligt fördraget delad kompetens. Det betyder att medlemsländer styr själva där EU, det vill säga medlemsländerna, inte bestämt sig att reglera frågan tillsammans. Exempelvis har medlemsländerna beslutat att EU-länderna och Europaparlamentet tillsammans tar majoritetsbeslut om minimiregler i arbetsmiljöfrågor. Samma gäller andra utvalda delar av arbetsrätten som arbetstider och rätten till ett anställningsavtal och information kring anställningsvillkor. Men när det kommer till arbetslöshet- och sysselsättningspolitik har EU bara fått en rådgivande och stödjande funktion.

Sedan 1980-talet har EU minimilagstiftning på arbetsmiljöområdet. Minimilagstiftning betyder att medlemsländerna inte får gå under en viss skyddsnivå men att de kan ha en strängare lagstiftning. Det finns i dagsläget 45 EU-direktiv som ska skydda arbetstagarna mot olika risker i arbetsmiljön, här ingår också viss reglering av arbetstider.  

Det finns också 25 särskilda direktiv som reglerar kollektiva uppsägningar, överlåtelse av delar eller hela företag, lönegaranti, om vissa arbetsvillkor, information och samråd samt Europeiska företagsråd, EWC.

EU har även en diskrimineringslagstiftning som påverkar arbetsmarknaderna i medlemsländerna. Den rör lika lön, lika behandling, social trygghet och etnisk diskriminering.

Sedan finns det ett antal rättsakter som huvudsakligen reglerar helt andra frågor men som kan ha en viss betydelse för arbetsmarknaden, exempelvis bolagsrättsliga direktiv eller direktiv som reglerar insiderinformation.

2. Vad är den sociala pelaren?

Det är en samling principer och punkter där några kan bli EU-lag.

EU:s sociala pelare är riktlinjer som syftar till att förbättra arbetsvillkoren och stärka EU-medborgarnas sociala rättigheter.

EU:s stats- och regeringschefer enades om de 20 principerna på det sociala toppmötet i Göteborg i november 2017. Det är upp till enskilda medlemsländer och i viss mån arbetsmarknadens parter att bestämma hur och i vilken utsträckning den sociala pelaren ska genomföras i respektive EU-land.

EU-kommissionen har dock tagit in principerna i de rekommendationer som man ger till medlemsländerna inom den så kallade ekonomiska planeringsterminen. Riktlinjerna var också en del av kommissionens lagförslag om bättre villkor för europeiska arbetstagare och förslaget om en europeisk arbetsmyndighet och starkare socialt skydd för arbetare som jobbar i andra medlemsländer än hemlandet.

I Sverige är flera av arbetsmarknadens parter oroliga över om delar av den sociala pelaren kommer att begränsa den svenska kollektivavtalsmodellen det vill säga friheten för fack och arbetsgivare att själva komma överens om löner och villkor.

3.  Kan fack och arbetsgivare påverka EU-lagstiftning?

Ja, genom att kollektivavtal blir EU-lag.

EU-kommissionen måste enligt Lissabonfördraget samråda med fack och arbetsgivare innan den lägger fram socialpolitiska förslag och här ingår även arbetsrätt. Arbetsmarknadens parter kan då välja att själva förhandla fram en överenskommelse i den aktuella frågan och därmed förekomma kommissionens initiativ.

Når parterna en överenskommelse kan de be kommissionen, som kan säga nej, att lägga fram överenskommelsen som ett förslag på EU-direktiv till medlemsländerna i rådet. EU-länderna kan dock rösta ner överenskommelsen som arbetsmarknadens parter kommit överens om.

4. På vilket annat sätt kan fack och arbetsgivare påverka EU?

Genom sociala toppmöten, EESK och politiska kanaler.

Arbetsmarknadsparterna ska även involveras inom ramen för den europeiska planeringsterminen där kommissionen ger rekommendationer till medlemsländerna gällande deras ekonomiska styrning.

Enligt fördraget och beslut i ministerrådet ska EU:s ledare träffa arbetsmarknadens parter två gånger per år för att diskutera frågor som exempelvis tillväxt och sysselsättning. Det kallas för sociala toppmöten och hålls precis före ordinarie EU-toppmöten i mars och oktober.

Vid bordet sitter då bland andra 20 representanter från fack- och arbetsgivarsidan samt Europeiska rådets ordförande, EU-kommissionens ordförande och stats- och regeringschefen från det tillfälliga ordförandelandet.

Arbetsmarknadens nationella parter, från Sverige deltar åtta personer, finns också representerade i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EESK. Den är ett rådgivande organ till EU-kommissionen och behandlar de flesta stora EU-frågor inom sitt område.

Sedan finns alltid en möjlig och viktig påverkan genom politiska kanaler för att nå fram till den lagstiftande EU-makten: regeringarna i ministerrådet och Europaparlamentarikerna. Även EU-kommissionen som lägger samtliga lagförslag är ett viktigt mål för all påverkan inom EU.
 

5. Vilka är arbetsmarknadens parter på EU-nivå?

De europeiska arbetsmarknadsparterna är:

Löntagare:
Europafacket (EFS)
Svenska medlemmar: LO, TCO och SACO.

Eurocadres – Rådet för europeiska chefer & specialister
Svenska medlemmar: TCO och Saco  

CEC European Managers
Svensk medlem: Ledarna

Arbetsgivare:
Europeiska industri- och arbetsgivarförbundet; BusinessEurope
Svensk medlem: Svenskt Näringsliv.

SGI Europe - offentliga arbetsgivare (tidigare CEEP)
Svensk medlem: Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Europeiska sammanslutningen av hantverksföretag och små och medelstora företag; UEAPME
Svensk medlem: Företagarna.